Utbildningsskalan

Utbildningsskalan är byggstenarna i ridläran och
bestar av sex punkter som hänger ihop med
varandra och tillsammans leder fram till att
hästen blir mer genomsläpplig.

Med genomsläpplighet menas att hästen är beredd
att lydigt och avspänt svara på ryttarens hjälper.
Hästen ska utan att tveka reagera för de drivande
hjälperna, dvs. aktivt trampa med bakbenen med
bra påskjut. Samtidigt ska tygelhjälperna
vidarebefordras från munnen till bakdelen via
nacken och halsen, dvs. gå igenom utan att hindras
av spänningar någonstans i kroppen. Man kan
tala om genomsläpplighet när hästen, lösgjort och
lydigt, reagerar lika mycket i båda varven för de
framåtdrivande, de förhållande och de sidförande
hjälperna. Genomsläpplighet är det avgörande
kännetecknet för att hästen är korrekt riden.
Utbildningsskalan finns beskrivet i Ridhandboken
ur vilka följande texter är tagna.

1
Takt
Takten är en regelbundenhet i rum och tid i de tre
grundgångarterna, alltså i skritt, trav och
galopp. Således måste det ena steget i exempelvis
arbetstrav vara lika vägvinnande som det
andra, och rytmen i rörelsen måste bibehållas
regelbunden.
Takten måste bibehållas inte bara
pa rakt och böjda spår utan också i övergångar,
tempoväxlingar och vändningar.

2
Lösgjordhet
En förutsättning för all vidareutbildning är att
hästen är lösgjord. Förutom takt måste lösgjordhet
vara ett väsentligt mål under den grundläggande
fasen. För att de taktmässigt rörelserna ska vara
korrekta, måste även hästens rygg vara med och
musklerna ska obesvärat och avslappnat spännas
och slappna av.
Bara en häst som är fysiskt och psykiskt avspänd
(fri från spänningar) kan gå lösgjort och villigt
prestera på toppen av sin förmåga.

3
Kontakt/stöd
Stöd är den mjuka, stadiga kontakten mellan
ryttarens hand och hästens mun. Genom att
taktmässigt och lösgjort gå framåt, vilket ryttaren
åstadkommer med dina drivande hjälper, ska
hästen söka stöd på bettet och gå fram till ryttarens
hand. Man säger också; " Hästen söker stöd, och
ryttaren erbjuder det". Ett korrekt stöd ger hästen
den nödvändiga säkerheten, så att den kan
återfinna sin naturliga jämvikt under ryttare och
gå i balans i den takt de olika gångarterna kräver.
Stöd får aldrig åstadkommas genom att tyglarna
verka bakåt utan maste vara resultatet av den
påskjutande kraften bakifrån. Hästen ska pa grund
ar ryttarens drivande inverkan förtroendefullt gå
fram till handen.

4
Schwung
Schwung är en överföring ar bakdelens energiska
impulser till hela rörelsen framåt. Hästen rör sig
med schwung, när den energiskt lyfter fötterna och
i svävmomentet för benen långt framåt. För att
kunna trava och galoppera med schwung måste
hästen vara lösgjord samt gå med fjädrande
ryggverkan och mjukt stöd. I skritt finns inget
svävmoment, och därför kan hästen inte skritta
med schwung. Schwung är resultatet av ryttarens
arbete, där hen visserligen utnyttjar hästens
naturliga gång men också lägger till kriterierna
lösgjordhet, påskjut bakifrån och genomsläpplighet.

5
Rakriktning
Hästen är rakriktad när bakdelen och
framdelen rör sig på samma spår, dvs. när hästen
på rakt och böjt spår anpassar sig i längdaxeln
efter spåret. Man säger också att hästen "täcker
upp spåret". Det är nödvändigt att rakrikta hästen
för att den ska belasta båda kroppshalvorna lika
mycket. Man rakriktar hästen genom att
konsekvent träna hästens båda sidor lika mycket.
Hästen måste rak riktas för att:
• båda sidorna ska belastas lika mycket och för att förebygga en ensidig
förslitning i lederna,

• den påskjutande kraften ska bli så stor som möjligt,

• ryttaren lättare ska kunna hålla hästen mellan hjälperna och göra den
genomsläpplig,

• hästen ska gå fram lika mycket till båda tyglarna,

• ryttaren ska kunna samla hästen

Att rakrikta hästen är en ständigt återkommande
uppgift som aldrig får hoppas över, då alla hästar
har en mer eller mindre utpräglad naturlig
snedhet. Precis som vi människor är höger- eller vänsterhänta

6
Samling
Målet med utbildningen är att få en arbetsvillig
och brukbar häst. Därför är det av avgörande
betydelse att den vikt, inklusive ryttarens tyngd,
som hästen bär, i största möjliga utsträckning är
jämnt fördelad på alla fyra benen. Frambenen, som
av naturen bär den mesta vikten, ska avlastas, och
bakbenen, som ar naturen i första hand står för
rörelsen framåt, ska i motsvarande grad belastas
mer. Alltså vinklas och komma närmare tyngdpunkten.

Det är fullt möjligt att öka bakdelens
påskjutande och uppbärande kraft, dvs. att träna
och bygga upp motsvarande muskelpartier.
Däremot är det endast delvis möjligt att genom
träning stärka frambenen. Genom att höft-, knä-,
och hasleden böjs kraftigare får hästens hals mer
resning. När påskjutet är tillräckligt stort, är
hästen alltså i stånd att gå i balans och bära sig
själv i alla tre gångarterna.