Ryttarens sits - hoppning

Vad är en korrekt “hoppsits”?

Den djupa lätta sitsen kännetecknas av att överlivet är så pass framme att en lodrätlinje kan dras från axel, knä och tår. Denna sits används i anridning och efter hinder. Ryttaren lyfter från sätet så att sittbenen endast lätt trycker mot sadeln. Genom att sluta om hästen med underskänkeln, spänna bålen samt vid behov ta mantag håller sig ryttaren i balans över hästen. (Ridinstruktion, 2005). Därav att detta kallas 3punkt-sits.

Den lätta sitsen används vid hoppning av hinder. Den kännetecknas av att ryttaren reser sig och trycket mot sätet upphör helt. Detta görs för att tillåta hästen att använda sin ryggverksamhet i språnget. Här skall man kunna dra en linje mellan axel, knä och tå. Även i den lätta sitsen är det underskänkeln tillsammans med bålstabilitet och mantag som stadgar upp sitsen. Underskänkeln skall ligga vid sadelgjorden och ha kontakt med hästens sida. Vaden skall ligga emot hästen och tårna ska vara vinklade ungefär “fem i ett” på en klocka. Stigbygeln ska vara placerad på fotens bredaste del, vid den främre trampdynan (Ridhandboken I, 2003). Hälen skall vara väl sänkt och ankeln ska verka fjädrande. Blicken ska vara riktad framåt i rörelseriktningen. I svängar skall ryttaren vrida på huvudet och se vart hindret är. Om denne tittar ner mot hindret kommer vikten istället att skjutas över på fel sida. Överkroppen viks fram i höften med bibehållen bålstabilitet, ryggen ska hållas rak. I språnget förs armar och händer framåt längs hästens mankam mot munnen, detta kallas eftergift. Det finns automatisk eftergift och lång eftergift. Detta kallas

2punkt-sits.

Det är viktig att ryttaren kan variera sitsen på ett behagligt sätt för hästen, denna ska inte “dunsa ner” i 3punkt eller “kasta sig” upp i 2punkt-sits. Det är andra muskelgrupper som arbetar vid lättsits än lodrätsits, det är viktigt att bygga upp dom musklerna och skynda långsamt med användandet av dem.

Att ryttaren kan använda sina hjälper oberoende av vilken sits denna använder är en förutsättning för att ryttaren ska kunna inverka korrekt och ge hästen de bästa förutsättningarna för att prestera.

Övningar som hjälper ryttaren att sitta “rätt”

• Stå två-sitt ett i trav, även sitt två-stå ett. Viktigt då att ryttaren växlar mellan 2- och 3punkt-sits så denne inte kommer för långt bak med axlarna och får en “för lång väg upp”.
• Variera sitsen i galopp, ex. Stå 5 språng, sitta 5 språng. Stå 3, sitta 3. Stå 5, sitta 2 osv.
• Använda lättsits över en enstaka bom samt cavalettiserier, 1,1m-1,2m.
• Rida i skog och mark, speciellt i uppförslut och nedförslut.
• Travhoppning, hinder-2,5m-1,1m-1,1m
• Seriehoppning, gymnastikhoppning, varierar på övning.
• Bli longerad, sk. sitsträning

Vanliga fel vid lättsits

Dom vanligaste felen är att ryttaren går med för mycket eller för lite i språnget. Denna obalans kan leda till att ryttarens får en “skjuts i rumpan” eller råkar rycka hästen i munnen.

Orsaker till att ryttaren kommer “före” hästen i språnget kan vara:

• Ryttaren spänner underskänkeln och drar upp hälarna
• Ställer sig för högt över sadeln
• Orytmisk anridning till hindret

Orsaker till att ryttaren kommer “efter” hästen i språnget kan vara:

• Ryttaren sitter för tungt i sadeln före avsprånget
• Ryttarens händer verkar bakåt
• Orytmisk anridning till hindret

Andra vanliga fel är att ryttaren har för långa stigläder så det blir svårt för denna att ställa sig upp i både 2- och 3punkt-sits. Detta lockar ryttaren till att sitta för tungt i sadeln mellan hinderna och kan leda till att ryttaren kommer efter i språnget.

Om ryttaren ställer sig med raka ben i stigbyglarna tappar denna förmågan att vara följsam och fjädra i höft-, knä- och ankellederna.