Ryttarens sits

KROPPEN - UTAN HÄST

Människor går på sina fötter och använder händerna till nästan allt förutom att hålla balansen och gå. Detta gör det i grunden svårt för oss människor att rida. När vi rider måste vi få en förståelse för att vi inte kan göra allt med handen - som vi är van vid. Människan är vad man kallar handorienterad, vi vill gärna göra med händerna. Något som alla ryttare även måste ha i åtanke är att de är oliksidiga, det vill säga olika starka och musklade i sina kroppshalvor. Det är viktigt att människan renodlar sig själv och verkligen tänker efter, gör jag lika mycket med min vänster kroppshalva som den högra? När jag skänklar, gör jag det lika hårt och med samma kvickhet med båda skänklarna? Ett exempel är majoriteten av människor högerhänt, erfarna tränare vittnar om att majoriteten av hästarna är mjukare till höger. Kan detta problem bero på människans handorienterade natur?

SITSEN - BYGGSTENAR

Tänk på sitsen som ett torn, av olika byggstenar, alla ska ligga över varandra för att inte tippa över. Det är viktigt att alla byggstenar hamnar mitt över den under, om det blir obalans i den andra eller tredje byggstenen behöver alla efteråt kompensera upp den obalansen. Ett vanligt fel är att armbågar åker ut från kroppen för att kompensera balansen som ska finnas i mellandelen hos ryttaren.

Sätet - Byggsten 1

Den första byggstenen är det som har kontakt med sadeln, sätet. Det är viktigt att man har en sadel som passar såväl hästen som ryttaren. Annars kan sadeln få ryttaren att sitta felaktigt.

Sätet består av tre punkter som ryttaren alltid ska känna. Dessa är båda sittbenen och skrevet. Ryttaren ska känna alla tre punkter som i en triangel där alla belastas lika mycket. Sittbenen används för att vända hästen och för att trycka på hästen framåt. Skrevet används för att bromsa upp hästen. Sittbenen och blygdbenet, som är skrevet, sitter båda på bäckenet. Man kan säga att bäckenet är motorn i ryttarens sits.

För att vända hästen belastar ryttaren det sittbenet i önskad riktning och upphör belastningen när hästen går åt önskat håll. Men vad är det som gör att hästen vänder när vi belastar sittbenen olika? Hästen strävar efter att få jämnvikt, när vi sätter oss på den förstör vi denna jämvikt och om ryttaren är i obalans eller flyttar sin vikt åt något håll kommer hästen att gå dit för att få jämvikt igen. Lite som när ni har en ryggsäck med för tungt innehåll och era axelband är olika hårt spända, antingen så kommer ni vika hela ryggen och till slut göra att ni får ont eller så kommer ni att hela tiden gå lite åt det tyngsta hållet för att ska jämvikt.

Skrevet är den punkt som det talas minst om, det är viktigt att ryttaren känner blygdbenet för att kunna sitta i jämvikt. Om ryttaren lutar sig för mycket framåt skapar det för mycket tryck på blygdbenet och denna lutar sig för mycket bakåt tappar den kontakten med skrevet helt. En sits som är hängande eller stolsits är icke önskvärt.

Mellandelen - byggsten 2

Mellandelen på ryttaren går från höften ner till knäet. Den innefattar alltså bäckenbenet som var så oerhört viktigt för ryttaren. Ryttarens överskänkel, alltså låren, är även dom väldigt viktiga. De förstärker den vändande hjälpen och hjälper till att driva hästen framåt. Låren ska ligga med sin innersida mot sadeln, ofta när man rider kommer låren lite framåt utåt, så att ryttaren istället har kontakt med baksida lår i sadeln, då ökar risken för en klämmande sits. För att komma rätt i sadeln kan ryttaren stå i balanssits och mellanåt lyfta knäna uppåt framåt, utåt därefter nedåt. När man har gjort det ska ryttaren tydligt känna sina sittben och skrevet igen.

När ryttaren sitter i sadeln ska knäna vara avspända mot vulstern. De ska ligga an men inte klämma. Om ryttaren klämmer med knäna kommer denna att trycka upp skrevet från sadeln och överlivet kommer att hamna bakom lod. Ett visst knäslut kan vara önskvärt om man har den häst som bockar väldigt, men det är då viktigt att ryttaren kan slappna av så fort hästen slutar och “säkerhetsbältet” tas av, det vill säga att knäslutet upphör när hästen slutar bocka.

Underskänkeln - byggsten 3

Underskänkeln är viktigt för ryttaren för många olika anledningar. Den är den primära framåtdrivande hjälpen, den är även huvudhjälpen i flera olika övningar, så som galoppfattning, skänkelvikning, galoppombyte osv. Underskänkeln ska mjukt ligga an mot hästens sida, den ska inte klämmas fast, då kommer hästen få det svårt att känna när ryttaren använder skänkeln och inte. Hälen ska alltid vara sänkt i en naturligt, avspänd position och i den lodräta sitsen ska knä och tå peka åt samma håll, ungefär fem i ett på en klocka.

Det finns olika sätt att använda underskänkeln. Framåtdrivande brukar man säga att ett lätt tryck av vaden får hästen framåt, förutsatt att skänkeln är så pass avslappnad att hästen känner ryttarens mjuka hjälpgivning. Hälen brukar användas sidförande och samlande. Det finns ingen samlande hjälp, men i samverkan med andra hjälper är hälen samlande. Det tredje är en större rörelse med hela underskänkeln som får hästen uppmärksam och ryttaren renodlar sin hjälpgivning.

Överlivet - byggsten 4

Överlivet hos ryttaren är bålen och axlarna. I bålen räknas såväl rygg- som magmuskulaturen. Ryggmusklerna ansvarar för ryttarens hållning tillsammans med de höga magmusklerna, den första raden magrutor, precis under bh-bandet. Ländryggen är där ryttaren stabiliserar sig i halvhalten. De låga magmusklerna agerar förhållande och tillsammans med övrig hjälpgivning samlande.

För att ryttaren ska kunna ha en mjuk och följsam hand måste axeln vara avspänd och elastisk. Axlarna ska vara tillbakadragna men inte så mycket att ryttaren hamnar i en onaturlig position. Viss svank ska förekomma, men inte överdrivet. Ryttaren ska vara rak igenom sin kropp.

Många ryttare blir för starka i deras bröstmuskler genom allt stallarbete och det leder till en förkortning av dom musklerna. När bröstmuskulaturen är för kort är det väldigt svårt för ryttaren att få en korrekt hållning då ryttarens muskulatur drar fram axeln i en icke önskvärd position.

Armarna och handen - byggsten 5

Överarmen ska hänga naturligt längs med ryttarens sida, men svag kontakt mot mellandelen. Detta lite framför lodlinjen, så att handen kan vara elastisk. Armbågen är en av de viktigaste lederna för att ryttaren ska kunna vara mjuk och följsam. Armbågen ansvarar för att fjädra emot ryttarens “skump” så att det inte kommer in i handen och rycker hästen i munnen.

Underarmen ska skapa en rak linje genom ryttarens hand till tygeln vidare till bettet. Handleden ska ha en rak utsida och handleden ska vara avspänd. Blir hästen stark ska ryttaren hellre vara mothållande med sin bålmuskulatur än handleden.

Handen ska vara kantställd och buren, det betyder att tummen ska ligga som ett lock och bestämma tygellängden, det är alltså inte lillfingret som ska hålla kvar tygeln. Om det blir så har ryttaren antingen en för hård hand eller så är hästen väldigt stark och ryttaren försöker kompensera för en svag mellandel. En buren hand är en frigjort hand från hästens manke, ryttaren ska kunna bära sin hand för att vara så mjuk som möjligt. Fingrarna ska sluta om tygeln och handen ska vara stängd. Viktigt att tänka på att en öppen hand inte är en mjuk hand. En mjuk hand är en förmåga att med armbågen och handleden vara följsam och kunna ge eftergift i rätt tillfälle.